Att älska en hund

- Ska vi skaffa en hund?

Vi hade precis flyttat från vår gamla etta på 18 kvadrat till en mer än dubbelt så stor tvåa så frågan hade inte längre ett rent praktiskt svar. Jag hade väl egentligen aldrig sett mig som en hundmänniska och jag bestämde mig redan som tonåring att aldrig skaffa husdjur igen efter det att mitt marsvin dog och lämnade mig i stor sorg. Därför låg det nära till hands att ändå svara nej när Linnea hoppfullt ställde frågan. Men med en uppgradering av boende och ett stadigt, i samförstånd barnfritt, förhållande i ryggen lockade till min förvåning ändå tanken på att ta hand om en hund. Liksom för att komplettera tillvaron och med det ta ännu ett steg mot att "Vara Vuxen".

När Linnea insåg att möjligheten började anas i horisonten berättade hon mer och mer om hennes tankar kring hundar. Hon länkade otaliga artiklar, bilder och videoklipp med alla möjliga raser. Medan jag lekte med tanken var jag inledningsvis skeptisk till små raser då jag alltid upplevt dem som bjäbbiga - och tigrering skulle vidare vara min enda raka invändning gällande teckning. I övrigt höll jag ett öppet sinne medan vi stötte och blötte. Det skulle däremot visa sig att Linnea hade en förkärlek för en viss typ av ras, nämligen franska bulldoggar. Trots deras modesta mankhöjd blev jag ganska snart ändå övertygad om att det var vår ras, inte bara för att den är bra för nybörjare utan för att alla frallor rent objektivt är mycket söta.

Vi visste att rasen, hur lättskött den än må vara, lider av en del åkommor. Eftersom de har korta nosar är det mycket vanligt med respiratoriska svårigheter och de korta svansarna resulterade inte sällan i snedbelastade ryggar. Därför var det viktigt för oss att hitta en uppfödare som var medveten om detta och avlade åt andra hållet, så att säga. Frallor med lite längre nosrygg och kanske till och med en liten svansstump. Linnea hittade till min förvåning ganska snart en passande uppfödare som låg bara några mil utanför stan och det dröjde inte länge innan vi bokade ett första möte.

Vi fick skjuts, det här var på tiden innan Linnea skaffat körkort, till uppfödaren av en gemensam bekant och när vi kom fram skuttade det omkring både schäfrar och franska bulldoggar innanför grindarna. När vi öppnade och klev in blev vi hjärtligt emottagna av de små glädjeknippena som naturligtvis var rasande nyfikna på oss. Jag gjorde mitt bästa för att möta upp i exaltering men mina tankar var annorstädes, jag ville komma in i huset och träffa Dolores så snabbt som möjligt. Ganska snart satt vi så där, i en av uppfödarens soffor och hade två valpar i våra knän. Dolores och en av hennes bröder. De var så oerhört små, jag minns att jag hade förberett mig på att de skulle vara just små men att de skulle vara i princip marsvinstorlek kom som en överraskning för mig när jag satt där och ansträngde mig för att vara så öm och försiktig jag bara kunde. Deras öron låg ner, det var också något jag inte kände till - att deras karaktäristiska öron inte ställer sig upp förrän efter några veckor. Jag noterade att Dolores var ganska avsevärt mycket sötare än sin bror. Vi lämnade en filt för att låta Dolores bekanta sig ordentligt med vår lukt i en trygg miljö, en filt som sedan naturligtvis skulle börja lukta som kenneln och alltså utgöra en trygg punkt åt andra hållet också för den dagen då hon skulle få följa med oss hem.

Den stora dagen hade så anlänt. Linnea fick ha Dolores i sitt knä i bilen på vägen hem, på så vis blev det också lite distans från min sida, själva ägandet var fortfarande lite teoretiskt så att säga. Men så kom vi hem till lägenheten där vi sa hej då till vår bekant som åkte hem till sitt och så satte oss på vardagsrumsgolvet med Dolores. Hon låg först mitt på sin filt med sin mjuka valpmage i vädret och smackade förnöjsamt, sedan slog hon över och började ostadigt tassa omkring i sitt alldeles för stora halsband. Öronen hade ställt sig upp men de var mycket större än hennes huvud så de guppade omkring med varje steg. Då slog det mig med full kraft. Vi var nu ansvariga för den här lilla varelsens välbefinnande. Den här individen. Det här livet.

De första nätterna försökte vi få Dolores att somna i sin korg bredvid vår säng. Vi turades om om att ligga med huvudet i fotändan av sängen och ligga med en arm ner i korgen för att hon skulle komma till ro och somna. Vi upptäckte däremot ganska snart att hon somnade mycket bättre och framför allt sov hela natten utan avbrott om hon fick ligga bredvid oss i sängen så det var inget snack om saken - hon var en sängsovare och så var det med det.

Sedan följde allt som det innebär att uppfostra en valp. Den outtröttliga leksugenheten, de busfyllda dagarna och den oändliga nyfikenheten. Varje dag var ett nytt projekt, hur lär vi Dolores förhålla sig till omvärlden på bästa sätt? Hur är vi så pedagogiska som möjligt? Hur balanserar vi lek, träning och vila? Det var också tvära kast mellan att sitta i solen och häpna över hur underbar Dolores var där hon skuttade runt och att, halvt sovande, stå lutad mot en lyktstolpe i ösregn under kalla höstnätter medan hon kissade (en hel natt är en lång tid att hålla sig). Ibland hann vi inte ut och olyckan var ett faktum. Det fanns en period då vi tackade vår lyckliga stjärna att det finns rengöringsmedel som "Piss Off". Och de där tänderna. Det går inte nog understryka hur vassa små valptänder är och hur de med lätthet tränger genom huden vid ett felmåttat nafs efter en leksak. Jag nöjer mig med att konstatera att det uppstod blodvite. Vi bestämde oss även för att inte kastrera henne, ett beslut som måste tas med varje tik, eftersom det fanns en hel del bieffekter vi inte ville riskera.

Hon växte sakta men säkert upp till en väldigt fin hund, både sett till fysik och lynne. En hund som fick beröm av varje veterinär och hundkännare hon träffade. Det kändes bitvis, i alla fall för egen del, som att vi inte hade kunnat göra det här åt henne oavsett hur mycket vi ansträngt oss - utan att hon var toppen helt på egen hand och vi bara hjälpte henne lite på traven. Hon kunde till slut fler trick än jag kunde minnas att repetera under en session, hon kunde sitt, ligg, backa, high five, snurra, åtta (springa i en åtta mellan benen), hämta, stapla, loss, tass, vänta, varsågod, kom, upp, ner, gå och lägg dig, var är husse/matte, höger, vänster, vinka... Ja till och med nu i textform glömmer jag säkert en del. Och hon gjorde aldrig några utfall eller visade aggressioner, vi lärde henne tidigt att hantera okända situationer och "faror" (som hon lärde sig hantera genom att bekanta sig med vad som skrämde henne och sen var det inte farligt längre). Vi hade också den välsignade turen att aldrig råka in i en annan aggressiv hund, i alla fall inte under okontrollerade omständigheter där bråk kunde uppstå, och tack vare att hon aldrig blev biten lärde hon sig heller aldrig att misstro främlingar. Varje nytt möte var en potentiell kompis. Och det var lika bra så, för hon var ju inte den största hunden i världen om man säger så. Frallor är redan från början ganska små till växten, men Dolores var liten även med rasens mått mätt. Jag minns tydligt en gång då en lite större hund ställde sig och juckade på henne, fast åt fel håll, så han juckade henne i huvudet och hon bara stod där och fann sig i situationen tills vi så klart avstyrde den. Så hjärtinnerligt snäll.

Eftersom rasen har risker relaterade till de stora ögonen, de stående öronen, rynkorna i ansiktet och så vidare såg vi hela tiden till att sköta hennes hygien och se efter hennes behov. Hon fick tillskott för pälsen, vi borstade hennes tänder, gav henne tandgel med enzymer, hade tandpulver på fodret, smörjde hennes tassar, torkade hennes ansikte, borstade henne och rengjorde hennes öron. Tack vare detta hade hon väldigt mjuk och ren päls, inte alls så sträv som många andra frallors päls kan vara. Klara fina ögon och starka friska tänder, ständigt rosade av de som undersökte henne. Vi hittade ett särskilt foder som täckte alla hennes behov på ett ypperligt vis och som hon samtidigt tyckte väldigt mycket om. Det var inte jättevanligt så vi hade bara en enda återförsäljare i stan. Det gällde med andra ord att alltid hålla ett öga på lagret så det inte tog slut när affären var stängd.

Så kom tiden då hon började löpa, något jag tyckte skedde alldeles för tidigt. I mina ögon var hon ju fortfarande en liten valp! Vi skaffade hundtrosor åt henne som kunde ha bindor och alltså skydda vår inredning och på detta vis levde vi ett tag innan hon till slut visade tecken på skendräktighet och eftersom det kan leda till värre komplikationer än tidigare nämnda kastrering bestämde vi oss för att trots allt låta göra det ingreppet. Operationen gick galant men hon var väldigt svag i benen vid hemkomst, så hon hade svårt att stå upp. Det finns en bild på henne när hon står och äter och bakbenen knappt bär henne, mitt hjärta skriker fortfarande när jag ser den, trots att jag är medveten om att det är fullständigt normalt och bara rörde sig om någon dags återhämtning innan hon var samma gamla Dolores igen.

Åren kommer och går och vi skapar en rutin tillsammans, jag, Linnea och Dolores. Vi har scheman för rastning, promenader, mat, läggdags, mediciner och vaccineringar. Ja - Dolores visade tecken på mild allergi vilket hon helt enkelt fick en månatlig spruta för att stävja. Hela den här grejen med att vara husse och matte var något vi börjat bejaka och nu var vi en liten familj. Dolores är väldigt förtjust i alla typer av bajs hon kan hitta ute på promenaderna och ibland hinner vi inte stoppa henne. En natt kräktes hon upp halvsmält avföring från ett okänt djur. Livat i luckan.

En dag när Dolores hoppade upp i soffan för att lägga sig bredvid mig slant hon till lite med bakbenen och kom knappt upp. Jag skrattade till för det såg så komiskt ut, men Linnea tittade på mig med oro i blicken och sa att det inte var en felmåttning utan att det kunde bero på ryggen. Dolores började sedan visa tecken på svaghet i benen under alla möjliga situationer så vi bokade en tid hos veterinären. Mycket riktigt visade det sig att hon fått ryggskott. Ganska omfattande ryggskott, mellan flera olika kotor. Det måste ha gjort väldigt ont och jag insåg att hon varit mycket duktig på att dölja smärtan och bara härdat ut. Det hade gått så långt att hon börjat tappa känslen i benen, något man kunde se genom att vika en tass upp-och-ner medan hon stod upp och att hon inte omedelbart vred den rätt när man släppte. Det var här jag förstod att jag måste bli mycket bättre på att läsa av henne. Hon kan ju inte berätta med ord. Ryggskottens omfattning gjorde att veterinären tvekade på hur pass återställd hon skulle kunna bli, men vi fick hur som helst övningar att göra dagligen under en längre period som en del i det rehabiliteringsprogram hon skulle få genomgå. Både vi och Dolores var mycket noggranna. Vi gjorde passen flera gånger varje dag under ett antal månaders tid, vi skaffade en ramp som Dolores fick lära sig att gå upp och ned för i stället för att hoppa och till veterinärens förvåning återhämtade Dolores sig helt. Jag var så stolt över henne, att hon orkade göra alla de där övningarna så många gånger under så lång tid, trots att de inte riktigt gick att lägga upp som nånting roligt. Hon fick så klart godbitar som belöning, men vi kunde av uppenbara anledningar inte avsluta träningspassen med bus och lek.

Hon hade en liten prick bredvid nosen som saknade päls, inte större än en ärta. Vi frågade veterinären vad det kunde vara och de förklarade att sådana utväxter är vanliga och så länge de inte förändras så kunde vi låta den vara. Jag hade inga som helst problem med det, hon var en så vansinnigt fin hund - vad gör väl en prick bredvid nosen? Ingen kan vara perfekt. Men efter några år ökade pricken i storlek och efter ett vävnadsprov visade det sig att det var cancer. Opererbar, men ändå, cancer. Elakartad. Vi förstod klart och tydligt att Dolores hade väldigt goda chanser att bli kvitt detta via operationen, som vi givetvis genast bokade in, men trots detta kom ångesten krypande. Hjärnan kanske visste hur det låg till, men hjärtat lyssnar inte alltid. Det var mitt under pandemin och det fanns en känsla av isolerad maktlöshet som låg och grodde hos i alla fall mig själv. Vi hade fått en tid mitt i veckan, i Ystad, så när dagen kom fick jag och Dolores hoppa på ett tåg och bege oss mot veterinären där. Vi kom fram tidigt på morgonen och jag minns att det var särskilt svårt att förmedla mina känslor och tolka hur de bemöttes när vi alla satt gömda bakom illasittande covid-masker. Planen var i alla fall att hon skulle sövas ner under förmiddagen, genomgå operationen och först efter en tid på uppvaket, framåt eftermiddagen, skulle jag kunna få träffa henne igen. De underrättade mig om riskerna med att söva ner ett djur och jag fick skriva på en del papper. Det kändes surrealistiskt, som att jag signerade deras oskuld ifall Dolores dog av ingreppet. Jag pussade henne på huvudet, luktade djupt i hennes päls och viskade att jag älskade henne, sedan lät jag veterinären leda iväg henne in i byggnaden. Jag gick och satte mig i café-delen på ett närliggande sjukhus som hade öppet och tillät att allmänheten vistades i lokalerna. Jag hade med mig en matlåda som inte smakade någonting och timmarna kändes som eoner av tid.

Efter ungefär fem timmar, eller fem århundranden, meddelades jag att Dolores låg på uppvaket och att jag kunde komma in igen. När jag kom fram fick jag gå in i ett rum vid sidan av eftersom Dolores inte riktigt var i skick att gå ännu. Där möttes jag av den minsta lilla hund jag någonsin sett, hon såg så vilsen och rädd ut, jag vet att det är lätt för oss människor att överföra våra känslor på djur och projicera hur vi tror de upplever saker och ting, men det här var så tydligt att jag nästan började gråta rakt ut. Trots att jag visste att det så klart berodde på att narkosen inte riktigt släppt ännu. Dolores var tydligt mycket osäker och kände till en början inte ens igen mig, hon trevade ängsligt omkring när jag satte mig ner och la handen på hennes rygg och viskade att jag var här nu. Hon kröp sakta upp i mitt knä och vi bara satt där i någon minut innan det var dags för rapporten från operationen. De hade behövt ta bort ganska mycket vävnad, ett par centimeter i bredd och djup mellan nosen och kinden, så de var osäkra på hur hon skulle se ut när det läkt. Förmodligen aldrig som förut i alla fall. Jag kunde inte bry mig mindre om hur hon skulle se ut efter detta, jag hörde bara "den cancerdrabbade vävnaden avlägsnades mycket framgångsrikt" och det var allt som spelade någon roll. Hon försökte gå själv men jag fick bära henne majoriteten av vägen till tågstationen och trots att hon gjorde ifrån sig precis innan tåget gick skedde ändå diverse olyckor i knät på mig under hemresan - hon kunde inte kontrollera nånting och låg mest och flåsade förvirrat. Jag hatade mig själv för att jag inte hade ett körkort och viskade konstant betryggande saker till henne medan tåget kröp fram i ultrarapid.

Vi bokade ytterligare en tid då de skulle ta ett nytt vävnadsprov för att se ifall cancern var helt borta eller om de missat något - framför allt var det ju en risk att cancer så nära nosen kunde sprida sig ner i lungorna. Vi gick omkring som i ett töcken fram till den bokade tiden, vi var så klart glada att operationen gått bra och att Dolores sakta återhämtade sig, men vi visste ju inte om cancern var borta. Så kom samtalet en dag när Linnea var på jobbet. Dolores visade inga tecken på cancer vare sig i vävnaden kring nosen eller i kroppen i övrigt. Hon var officiellt förklarad cancerfri. Linnea grät av lättnad, så mycket oro och vånda som äntligen var över. Så mycket mentalt sammanbitande som fick ett avslut. Själv var jag mest omtumlad, det kändes som att vi vunnit ett krig, men att det liksom kostat oss något. Och sen kom ångesten. Jag hade mått mycket sämre under den här perioden (det rörde ju sig trots allt om flera månader från första remissen till slutbeskedet) än vad jag tillåtit mig själv att känna. Jag gick sönder mentalt och upplevde den kallaste ångesten jag nånsin varit med om - jag har genomlevt depression tidigare men det här var något nytt. Jag kunde för mitt liv inte fungera dagtid, det kändes som att jag stod och stirrade ut i tomma intet med en iskyla i bröstet, jag kunde inte sova på grund av hjärtklappningar, jag grät och skakade och kastades mellan djup depression och regelrätta panikångestattacker. Jag hamnade till slut på psykakuten och fick ett antal mediciner utskrivna - mediciner som blev vändpunkten tillbaka till livet igen. Efter bara några veckor av någorlunda sömn varje natt och dagar som i alla fall var uthärdliga om jag distraherade mig själv så hittade jag tillbaka till en fungerande vardag igen. Och Dolores var frisk.

Vi gick in i samma trygga rutin som förut. Vi hade schemalagda promenader, fyra om dagen plus extra vid tillfällen. Vi hade våra lekar och våra bus, våra träningssessioner, lata eftermiddagar i soffan i solens varma sken. Både jag och Linnea kände igen, och kunde avläsa, varenda litet ryck och ljud från Dolores. Jag hade verkligen utvecklat en vänskap på djupet, långt bortom vad jag kunde föreställa mig att man kunde ha med ett djur. Vi var aldrig ifrån varandra och levde liksom som i samförstånd - vi gav varandra trygghet. Jag visste att hon alltid fanns där när jag behövde sällskap, distraktion eller tröst. Hon visste att jag alltid fanns där vad hon än behövde. Varje morgon fick först Dolores frukost, sedan fick jag. Varje kväll bar jag henne från soffan till sängen medan jag viskade hur mycket jag älskade henne och att hon var den finaste i världen.

En dag upptäckte jag att Dolores andades lite snabbare än vanligt, som att hon hade ont. Eftersom hon inte hade sina små skakrysningar hon får vid smärta bestämde vi oss för att avvakta någon dag för att se om det gick över av sig självt. Under tiden höll vi koll på antal andetag i minuten för att se åt vilket håll det gick, och det gick verkligen upp och ned. Någon morgon hade hon helt vanlig andningstakt, en annan var hon uppe i 70 andetag i minuten. Vi blev oroliga och ringde veterinären som rådde oss att avvakta över den annalkande helgen eftersom det inte verkade akut. Den helgen ville hon för första gången inte springa efter pinnar vi kastade i parken. Vi började misstänka lunginflammation och var glada att vi hade fått en tid redan på tisdagen, det är ju en sån där sjukdom som i grunden är allvarlig men som går att behandla med rätt medicin.

Tisdagen kom och Dolores hade ingen särskild lust att gå upp ur sängen, hon låg hellre kvar. Det fick hon så klart. Jag gick in i sovrummet vid niotiden, satte mig på sängkanten och klappade henne sakta medan jag viskade att hon var det finaste jag visste. Hon tittade på mig och smackade lite innan hon reste på sig och gick ut i vardagsrummet. Lite frukost vore nog inte så dumt ändå!

Tiden för veterinärbesöket kom och Astrid, vår veterinär, berömde hennes fysik i vanlig ordning. Fina ögon, fina öron, fina tassar, tänder, vikt, päls, humör. Allting förutom andningen, som hon bestämde sig för att titta närmare på medelst en röntgen. Jag fick klä på mig ett förkläde och halsband av bly och följa med eftersom jag visste att hon inte skulle gilla att ligga på rygg. Tillsammans med en sjuksköterska la vi försiktigt Dolores i alla möjliga vinklar för att de skulle få bra bilder. Jag stod framåtböjd så hon kunde se mitt ansikte hela tiden och då var hon lugn. Jag berömde henne och sa att snart skulle det vara över. Efter ett par minuter var det klart och Dolores kunde få komma upp i min famn igen, trygg från det lustiga bordet med den stora robotarmen. Astrid får bilderna utanför det avskärmade rummet och så fort hon klickat upp dom utbrister hon med en påtagligt bekymrad ton "åh, åh nej, det här ser inte alls bra ut, kan vi få in husse hit?". Min mun torkar ut och de fyra-fem stegen ut till hennes dator känns som en evighet.

"Kan du se här? Det här är hennes lungor, och här ska det vara vitt. Men i stället är det molnigt, som mörka kluster. Och de är överallt, det är alldeles för mycket för att vara tumörer, men det är samtidigt inte sannolikt att det är någonting annat."

"Vad kan det vara annars då, om det inte är tumörer?"

"Det skulle kunna vara lungmask, men det är högst osannolikt om ni inte varit utomlands. Jag tycker att ni ska åka upp till det stora djursjukhuset och få en andra åsikt om det här och reda ut vad det kan vara om inte lungcancer. Jag ringer i förväg och underrättar dem om läget." Okej, planen var enkel. Vi åker hem med några grejer, hämtar några andra och så åker vi upp till djursjukhuset och får klart för oss vad det här kan vara för något mystiskt i Dolores lungor. Det behöver inte vara cancer. Det behöver inte vara det.

Precis när vi kommer hem ringer mamma, jag svarar och direkt märker hon att jag inte är som vanligt i rösten. Jag börjar förklara situationen men fastnar när jag kommer fram till vad vi befarar, det tränger helt enkelt upp gråt i halsen som skär av rösten. Jag sjunker ner på hallgolvet och piper så behärskat jag kan att "Dolores kanske har lungcancer". Den första seriösa tanken på att så kanske faktiskt är fallet tar sig in i min panikhjärna som avskärmat mig från all logik och bäddat in sig själv i dimmig optimism. Jag sansar mig efter några tårar och bestämmer med mamma att höra av mig när vi kommit hem igen, här ska inte målas fan på väggen förrän vi vet vad som är vad. Vi åker.

När vi kommer fram har ingen någon koll på vad som gäller, de visste inga detaljer om ärendet och det tog ett tag innan de insåg att vi ens hade en hund med oss. Jag och Dolores hade gått in i deras foderavdelning för att botanisera bland godsakerna som dignade från otaliga hyllmeter. Ganska snart blev vi i alla fall inkallade på ett rum där vi skulle titta på de ursprungliga bilderna tillsammans och prata igenom läget. Det kom och gick flera personer och ytterligare några tittade in genom fönstret i dörren. Vi fick frågor som "varför kom ni inte in tidigare?" från dömande blickar och efter ett behärskat försvarstal fick vi till slut veta att röntgenmaskinen de skulle kunna använda inte var tillgänglig förrän dagen därpå och i Dolores skick var det inte tal om att få sova hemma, hon skulle få spendera natten på sjukhuset i en bur. Jag frågade vad vi skulle kunna få reda på med hjälp av en skiktröntgen och veterinären sa att det är svårt att säga, förmodligen bara att det verkligen är lungcancer. Jag började sakta inse att de har sagt allt de är tillåtna att säga för att ge oss tillräckligt med anledning att låta Dolores somna in. Jag höll hårdare och hårdare om min lilla hund medan Linnea satt bredvid mig och grät. Att låta henne spendera sin eventuellt sista natt i en bur med konstiga slangar och utan sin trygghet, bara för att vi skulle kunna vara ytterligare lite säkrare på att det var lungcancer kändes själviskt. Att låta henne genomlida mer skulle bara vara för vår egen skull, vår envishet och ovilja att inse det uppenbara.

"Har ni kommit fram till ett beslut?"

"Ja, det har vi, det får väl... vara bra så. Vi får låta henne somna in."

Sen följde en rad olika bekräftande fraser som de säger till alla i vår situation, men jag lyssnade inte. Jag försökte bara inte tappa förståndet framför Dolores, jag ville vara trygg för henne in i det sista. Jag svettades så hon blev klibbig i pälsen.

"Vi gör i ordning ett rum åt er."

Jag bad Linnea ta med Dolores mot rummet för jag behövde gå på toa. Jag var snustorr i munnen, kissnödig som aldrig förr och yr av vad jag närmast skulle vilja beskriva som rädsla. När jag var klar började jag leta efter sagda rum. Jag hittade ett som hade ett hjärta på utsidan och insåg att det måste vara det. Jag öppnade dörren och där inne stod Linnea med Dolores tillsammans med en sammanbiten man. Han förklarade att det var han som skulle genomföra processen och berättade detaljerna som för att förbereda oss. Vi fick godis att ge Dolores, hon fick äta hur mycket som helst. Hela burken om hon ville! Hennes livslånga glupska dröm att få sätta i sig obegränsat med godis slog äntligen in - men hon var för andfådd för att riktigt njuta av det. Hon åt stilla ur våra händer medan vi grät. Mannen gick iväg för att hämta kanyler och medel. Jag satte mig på knä framför Dolores och försökte vara så behärskad jag kunde, berömma henne för hur duktig hon varit hela den här dagen med röntgenbilder och nålar och slit och släng. Linnea sprang mot handfatet eftersom hon var på väg att kräkas och jag kände hur det kliade i hårbottnen. Huvudet brann och jag hade inga ord. Dörren öppnades och mannen som nu hade allt han behövde bad mig ställa Dolores på bordet. Där fanns plastblommor och ett batteridrivet ljus. "Jag kommer att injicera ett lugnande medel som gör att han somnar" (han felkönade Dolores genom hela processen) "men jag kommer inte ge allting på en gång på grund av andningssvårigheter eftersom det kan orsaka obehag hos hunden. Så jag doserar i två intervaller. Sedan injicerar jag medlet som kommer att få hjärta att stanna och då är inte hunden vid medvetande. Inget obehag."

Han ber mig hålla hårt i Dolores ena framben medan han förbereder injiceringen, jag tolkar det först som att det kan vara obehagligt men han visste ju helt enkelt inte att Dolores tolererar stick hur duktigt som helst. Han ger henne första dosen och vi väntar tomt på att hon ska bli dåsig. Efter några minuter blir hon vinglig och vi hjälper henne att lägga sig ner. Den sista gången hon någonsin ska lägga sig ner. Han doserar resten av det lugnande medlet och efter en stund sover hon djupt med hakan i min hand. Han tar fram en ny flaska och mäter upp. Jag hinner tänka "än så länge är det bara lugnande, hon sover bara, vi kan avbryta, det här går att stoppa" och sedan skjuts medlet sakta in. Tiden står stilla. Jag och Linnea snyftar där vi står böjda över henne och säger ingenting. Mannen undersöker Dolores kort, tittar upp och säger lågmält "jag beklagar" och backar bort från bordet. Jag tittar ner på Dolores som inte sover längre. Nu har hennes hjärta slutat slå. Ett liv av glädje, kärlek och visdom rinner oss ur händerna och hennes underbara bruna ögon stirrar tomt ut i rummet. Jag kramar henne där hon ligger och säger att jag älskar henne så mycket. Jag släpper för sista gången taget om hennes lilla huvud och vänder mig mot Linnea. Vi omfamnar varandra medan min värld faller i bitar. Jag hulkar okontrollerat mot hennes axel och vi håller om varandra hårt hårt. Dolores finns inte mer. Dolores FINNS inte mer.

Efter en stund bestämmer vi oss för att lämna rummet. "Dolores är ändå inte här längre" sa jag. Linnea höll med och vi öppnade dörren ut till en värld som aldrig mer skulle känna värmen från det klara ljus som var vår hund.

Jag minns inte hur vi lyckades somna den där tisdagskvällen, men för mig var det tveklöst med hjälp av lugnande. Vi såg inte poängen med att äta eller göra några sysslor. Vi åt smaklös mat för att överleva. Satt i soffan hela dagarna och lät filmer rulla medan vi grät. Linnea tog ledigt från jobbet dagen efter och jobbade sedan hemifrån resten av veckan och jag slet med mitt sprakande förstånd. Att Dolores inte fanns mer var en orimlighet som utmanade min känsla av att världen var som den skulle. Solen gick upp varje morgon, det satans aset, som om ingenting hade hänt. Som att det fanns en hel värld där ute beredd att gå vidare utan Dolores. Jag ville skrika. Jag ville hindra alla andra från glädje. Hur hade de mage att leva sina liv när mitt precis slutat? Jag slutade se ett sammanhang, det var som att jag tvingades ge upp en del av mig själv som jag inte hade råd att bli av med. Jag hade misslyckats skydda det liv som var mitt ansvar att beskydda. Tänk om jag upptäckt cancern tidigare, hade Dolores gått att rädda? Tänk om det var lungmask. Jag har dödat individen jag älskade mer än mig själv.

Uppenbarligen var jag inte utrustad att hantera situationen, så jag gick till biblioteket. Jag sökte fram böcker i ämnet att hantera förlusten av en hund. Den jag fastnade för hette "Farväl till en vän - Om sorgen efter en hund" skriven av Anders Hallgren. Jag scannade den på biblioteket och tänkte att alla som ser boken i min hand förstår att jag går igenom något fruktansvärt. Att världen är tom och kall för mig. Men ingen verkade inte bry sig nämnvärt. De såg nog inte ens att tårarna rann ner för mina kinder hela vägen till biblioteket och hela vägen hem igen.

Boken lärde mig många saker. Den beskrev mina reaktioner och tankar på ett väldigt insiktsfullt vis. Det var aldrig tal om det spirituella eller sånt där trams - det var fokus på ren psykologi och fakta kring förlusten av en hund. Hur så många människor gått igenom det här förut. Hur ont det gör. Jag tilläts känna, och guidades igenom, saker jag instinktivt skämdes för ("Så här ledsen var jag inte när mormor gick bort", "jag gav klartecken att döda Dolle", "hade vi avvaktat hade hon kanske levt idag", "ingen verkar förstå, på riktigt, hur jävla hemskt det här verkligen är").

Det här skulle ta tid. Det förstod jag så klart direkt men med hjälp av boken kunde jag acceptera att jag nu kanske hade månader, år, av sorg framför mig och att det inte gjorde mig till en sämre människa för det. Allas processer är olika långa. Allt som dagarna gick och veckorna blev till månader kom tillfällen då jag kunde le igen. Känna att något, i alla fall flyktigt, var lite roligt. Jag kände mig naturligtvis skyldig över detta, som att jag svek Dolores minne, men det hade boken gett mig verktyg att hantera. Vad jag däremot inte var beredd på var hur besviken jag blev på min omgivning när den svarade positivt på mina tillfälliga glädjeyttringar. "Jaha, är du nöjd nu att jag verkat sluta vara en ledsen tråkmåns?". "Tror du det här är äkta glädje?!". "Dolores är död och du saknar den jag var. Fy fan. Dolores är död. Hon är död. Jag blir aldrig hel igen.".

Nu har det gått över ett år. Dagen den här texten publiceras skulle Dolores ha fyllt 12 år. Jag har börjat kunna se bilder och tänka på minnen av henne och le, fnissa och känna kärlek. Ångesten och saknaden finns där också, men har börjat ta baksätet när känslorna kommer. Att skriva den här texten har rivit upp mycket och orsakat fler tårar - men jag kände mig trots allt redo att författa den. Jag kommer alltid älska Dolores och jag kommer sakna henne till dagen jag inte finns mer. Jag säger som jag sa för ett år sedan:

Jag tror inte på gudar. Jag tror inte på liv efter döden eller himlar och återföreningar. Men aldrig förr har jag önskat så innerligt att jag har fel.

"When tomorrow starts without me
and I’m not here to see
If the sun should rise and find your eyes
are filled with tears for me

I wish so much you wouldn’t cry
the way you did today
While thinking of the many things
we didn’t get to say"