Lautstürmer - Förruttnelsen

Omslaget till Förruttnelsen

Genom åren har Lautstürmer främst pushats i diverse metalpublikationer, vilket förbryllar mig. Visst, de har tveklöst sina utsocknes influenser men på det stora hela låter det punk och de har släppt alla sina grejer på punkbolag. Ska det vara så illa att man blivit influerad av att deras första LP stod med ena foten i tyska Power It Up, som specialiserar sig på grindcore? Nåväl, nu tar vi oss en närmare titt på bandet som länge flög under min radar - kanske just eftersom det oftast kom upp i sammanhang jag inte var uppmärksam på.

Lautstürmer gjorde debut redan 2008 med sjuan Audioplague Outbreak Alert som släpptes på irländska Black Seeds Records. Om ni föreställer er Driller Killer fast punkigare produktion och mindre metal så hamnar ni ganska nära hur det lät. Toppen, med andra ord! 2010 följde de upp detta med sin första fullängdare i Depopulator som alltså släpptes på ovan nämnda grindbolag Power It Up men också på kanadensiska Unrest Records. Lite mer polerat men i övrigt mer av det ösiga mangel sjuan lovade. Kort därefter, 2011, släpptes en singel på svenska Not Enough - ett bolag som från och med nu skulle komma ha ett finger med i spelet vid nästan alla framtida släpp. Och man låg inte på latsidan, redan följande år kom den andra fullängdaren Bedtime For Humanity som släpptes på Unrest och Not Enough. Nya idéer med den vinnande formulan: svinarg d-takt, stöddig sång och snabba intrikata riff. Påföljande år - en split-LP med kanadensiska Tarantuja (som jag däremot verkligen förstår att metalvärlden gick igång på) som endast släpptes av Unrest och ytterligare några år senare en split med Remiso som kom ut på Not Enough men nu även tjeckiska Phobia Records. Sedan blev det tyst. En tystnad som inte skulle brytas förrän sex år senare - nämligen nu, i nådens år 2024.

Den limiterade utgåvan i turkos och silver på en skivspelare

Förruttnelsen är alltså deras tredje fullängdare och den är släppt på Not Enough, Phobia och också De:Nihil Records den här gången. Tempot är bitvis en aning långsammare jämfört med tidigare album, vilket jag tycker är något positivt. Det är fortfarande ösigt liksom, de hade råd att sänka lite utan att tappa intensitet och på det här viset skiner deras kompetens igenom ännu tydligare. Man har tid att höra den så att säga, vilket jag uppskattar då både Adam och Christoffer är väldigt skickliga på gitarr respektive bas. Sånginsatserna följer den inslagna banan men den här gången låter de... närmare? Jag har svårt att förklara det bättre än så. Det låter närmare öronen och det blir en personligare känsla, något som jag tycker passar bra med tanke på att ämnena den här gången* är just personligare än någonsin.

(* = Texterna går många gånger att tolka lite som man vill då de inte alltid är dödsspecifika - och även om de alltid fokuserat på både omvärldens ondska och dumhet samt egna inre strider så har jag valt att tolka flera av spåren den här vändan som ren självrannsakan.)

Man har gjort en ansträngning i att ha majoriteten av texterna på svenska, vilket tydligen inte kommer naturligt för den huvudsakliga författaren Adam som tycker det är mycket lättare att rimma på engelska. Jag har en egen liten öm teori om att ifall man översätter engelska texter till svenska, och alltså tappar lite av det balla skimret, framstår de ofta som ganska banala. Alltså i allmänhet. Om det har någon bäring i Lautstürmers fall är oklart, men på Förruttnelsen tycker jag det blev jättebra med svenska. Bred skånska är ju redan från början lite råare än "vanlig svenska" så att säga, så ingen attityd går förlorad om ni frågar mig.

Lautstürmers alla tre fullängdare ligger huller om buller

Johan (också kallad Selle fick jag lära mig, så det är samma trummis trots olika namn på baksidorna) spelar d-takt som om han aldrig gjort annat. Jag kan inte tekniskt bedöma trummor som ett visst annat fanzin, men jag kan säga så här; när jag föreställer mig snabb d-takt är det så här jag vill att det ska låta. Det trillar inte över till att låta som sånt där viktlöst smatter, det är i stället tungt och lite mer definierat, det är toppen!

Jag tycker hela skivan är väldigt bra, men ska jag singla ut några favoriter så måste det bli "Bottenkänning" och "Formvidrig Å Förfallen". Inte bara för att det är asbra låtar utan också för de avskalade självreflektionerna. Förruttnelsen har redan nu en given plats på min årslista, som publiceras i mellandagarna, och jag kan inte nog understryka hur bra den passar alla som gillar rutinerat mangel med en råbarkad metalknorr.

PS: I fjol gjorde Döda Katten en lång och bra intervju (som börjar 25:18 in) med Lautstürmer där man kan höra om mycket mer än min lilla genomgång, och där kan man även höra deras tankar och planer inför Förruttnelsen. Rekommenderas varmt!